När man reser mycket, försvinner oron som situationen skapar. Rädslan för förseningar, vingliga toabesök och att bli hungrig på ett intercitytåg utan bistro till tjotahejti är som bortblåst. Den lilla spänningen är som bortblåst.
Något som inte försvinner är dock hur obekvämt det är. Att sova innebär alltid något sånär nackspärr, den som har sätet bredvid brer alltid ut sig och solen strålar allltid in likt en strob på ett mellanstadiedisco.
Om sanningen ska fram, äro resandet både ospännande och obekvämt. Det var bättre förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar